20230820
Det sista som dör är hoppet. Det har alltid varit min devis. Jag har många gånger envist stångat vidare där andra slängt in handduken. När man blir äldre och klokare vet man snabbare när saker och ting är lönlöst att fortsätta.
2 maj 2019 startade Rädda Feskekörka och en ny hobby i form av grävande ”journalist” av offentligheten och våra skattepengar startade. Vid sidan av mitt jobb har jag spenderat tusentals timmar (och kronor) med offentliga handlingar och protokoll. Skrivit otaliga artiklar/inlägg i ett försök att vara naket transparent om det som händer i vårt samhälle.
Jag har älskat varje minut.
Min genuina nyfikenhet för det som är rätt och fel sitter i ryggraden.
Förra hösten tog jag steget och lämnade min anställning i hopp om att göra detta på heltid.
För att kunna leva så måste man tjäna pengar. Journalistyrket är inte ett yrke där man blir rik. Det är ett yrke där man har näsan ovanför vattenytan och saknar man dessutom journalistutbildning måste man kombinera detta med andra inkomster. Uppe på det är det inte helt riskfritt.
Pengar är ett åbäke och livsnödvändighet. För att leva så måste man tjäna pengar. Vem pengarna kommer ifrån är kritiskt i journalistik. Kommer det från en källa eller part så är det inte längre någon oberoende granskning.
Jag älskar fakta och data. Läsa 1000-tals sidor vetgirigt för att lägga pusslet och leta efter den sista saknade pusselbiten. Jag kan inte sluta så länge som min magkänsla säger att det finns några stenar kvar att lyfta.
Sedan den 20 mars i år har jag suttit med ett massivt gräv. Det innefattar flera myndigheter och kärnfrågorna är som vanligt:
Våra skattepengar – används de rätt?
Våra lagar – följs dom?
Tjänstemännen – följer de direktiven/processerna?
Demokrati är hörnstenen av vårt samhälle. Vi har lagar som måste följas trots att de ofta är förlegade. Vårt samhälle får aldrig ta “lagen i egna händer” och människor kan aldrig dömas på moral och etik. Det urholkar vårt rättssamhälle. Är våra lagar förlegade måste våra politiker se till att de uppdateras och reflektera dagens samhälle. Det är det vi avlönar dom för.
Storyn är massiv, som en bok faktiskt. Jag har nu försökt att få ut den till större media då storyn är större än Christel Granskar men inte lyckats.
Det är faktiskt OK från min sida. Jag överväger nu att skriva allt här på Christel Granskar inklusive publicering av bevisen, men har ännu inte bestämt mig.
Detta är det största och sista grävet jag någonsin gjort. Har ännu inte bestämt mig än om jag ska hålla Christel Granskar vid liv eller bara stänga ner den.
Men mentalt lämnar jag detta kapitlet bakom mig. Det känns OK. Jag vet att jag försökt med hela min själ för att göra ett bra jobb och att kunna leva på detta. Det är inga problem att hitta saker att gräva i men finansieringen av det hela gör att jag hamnar i moment 22.
Jag sitter i min båt, tittar på vågorna och ler tacksamt över den resa jag gjort under dessa fyra år.
Min inledning i detta inlägg säger ”Det går inte att förändra en värld som inte vill förändras” med det menar jag att många vill gärna veta sanningen men inte betala för den. Alla redaktioner har samma problem, det kostar pengar att gräva och gå på djupet men ingen kan/vill betala för utförandet av jobbet.
Vem vet hur framtiden ser ut?
Men jag är nöjd med det jag har gjort och de förändringar som har kommit ur det. Listan är lång och jag är oerhört stolt.
Min resa går vidare, hade jag inte börjat på detta kapitlet hade det inte lett till de projekt jag nu kommer att jobba vidare med.
Jag är så tacksam för er alla och denna tiden som varit.
Allt gott till er ❤️
Christel